Varför kapitalismen segrar i västerlandet och misslyckas på alla andra håll

Hernando de Soto

KAPITEL 1: KAPITALETS FEM MYSTERIER

Det centrala är att ta reda på varför den samhällssektor i det förflutna, vilken jag inte tvekar att kalla kapitalistisk, levde liksom innesluten i en glaskupa, avskuren från resten: Varför kunde den inte expandera och erövra hela samhället? … [Hur kom det sig att] en betydande del av kapitalbildningen bara var möjlig i vissa sektorer och inte i hela den tidens marknadsekonomi?

Fernand Braudel, The Wheels of Commerce

 

Kapitalismens största triumfögonblick innebär samtidigt en akut krissituation.

Berlinmurens fall markerade slutet på mer än ett sekel av politisk kamp mellan kapitalism och kommunism. Numera är kapitalismen det enda tänkbara sättet att rationellt organisera en modern ekonomi. Ingen ansvarstagande nation har något val i detta skede av historien. Med varierande grad av entusiasm har man därför i tredje världen och före detta kommunistländer balanserat sin budget, skurit ner sina subventioner, välkomnat investeringar från utlandet och slopat handelshinder.

Dessa ansträngningar har lönats med den bittraste besvikelse. Från Ryssland till Venezuela har de senaste fem åren varit en period av ekonomiskt lidande, fallande inkomster, oro och grämelse; en period av "svält, upplopp och plundring", för att använda den malaysiske premiärministern Mahathir Mohameds svidande formulering. "I en stor del av världen", skrev New York Times nyligen i en ledare, "har den marknadsplats som lovsjöngs i väst under segerruset efter det kalla kriget uppvisat en marknadens grymhet och en instabilitet som har skapat en misstänksamhet mot kapitalismen." Att kapitalismen bara har triumferat i väst skulle kunna leda till ekonomisk och politisk katastrof.

För amerikanerna, som kan njuta av både fred och välstånd, har det bara varit alltför lätt att bortse från turbulens på annat håll. Hur skulle kapitalismen kunna vara illa ute när Dow Jones index klättrar högre än sir Edmund Hillary? Amerikanerna betraktar andra nationer och ser framsteg, även om det går långsamt och ojämnt. Är det kanske inte så att man kan äta en Big Mac i Moskva, hyra en Blockbuster-video i Shanghai och koppla upp sig på internet i Caracas?

Men inte ens i USA kan man helt blunda för de illavarslande tecknen. Amerikanerna ser att Colombia befinner sig vid randen av ett stort inbördeskrig mellan narkotikasmugglande gerillagrupper och förtryckande miliser, att ett svårhanterligt uppror pågår i södra Mexiko och att stora delar av Asiens uppumpade ekonomiska tillväxt rinner ut i korruption och kaos. I Latinamerika avtar sympatierna för fria marknader: i maj 2000 hade den andel av befolkningen som stödde privatiseringar minskat från 46 procent av befolkningen till 36 procent. Och det mest illavarslande av allt är att kapitalismen inte har räckt till i de före detta kommunistländerna och att människor med kopplingar till de gamla regimerna står beredda att återta makten. Dessutom har många amerikaner en känsla av att förklaringen till deras egen decennielånga boom är att ju osäkrare resten av världen verkar, desto attraktivare blir amerikanska aktier och obligationer som tillflykt för internationella pengar.

Det finns inom näringslivskretsar i väst en växande oro för att ett misslyckat implementerande av kapitalismen i större delen av den övriga världen till slut kommer att driva in de rika ekonomierna i en recession. Globalisering är - vilket miljoner investerare med smärta har fått erfara när deras emerging market-fonder dunstade bort - en ömsesidig process: om tredje världen och de före detta kommunistländerna inte kan undkomma inflytandet från väst, kan väst inte heller frigöra sig från dem. Dessutom har fientliga reaktioner mot kapitalismen vuxit sig allt starkare i de rika länderna. Kravallerna både i Seattle under Världshandelsorganisationen WTO:s möte i december 1999 och några månader senare vid Internationella valutafondens och Världsbankens möte i Washington understryker, trots att klagomålen varierar, den vrede som den expanderande kapitalismen väcker. Många har börjat dra sig till minnes ekonomihistorikern Karl Polanyis varning att fria marknader kan kollidera med samhället och leda till fascism. Japan kämpar sig igenom den långvarigaste krisen sedan 1930-talets stora depression. Västeuropéer röstar på politiker som lovar dem en "tredje väg" och tar avstånd från det som i en fransk bestseller kallas Den ekonomiska terrorn.

Hur obehagliga dessa förstulna larmsignaler än må vara, har de hittills bara föranlett amerikanska och europeiska ledare att upprepa samma tröttsamma förmaningar till resten av världen: stabilisera era ekonomier, bit ihop, ignorera hungerkravallerna och vänta tålmodigt på att de utländska investerarna ska återvända.

Utländska investeringar är naturligtvis utmärkta. Ju mer av dem, desto bättre. Stabila valutor är också bra, liksom frihandel och transparenta bankrutiner och privatisering av statsägda industrier och alla andra medikamenter i den västerländska farmakopén. Men ändå glömmer vi hela tiden bort att global kapitalism har prövats förr. I till exempel Latinamerika har reformer för att skapa kapitalistiska system prövats åtminstone fyra gånger sedan frigörelsen från Spanien på 1820-talet. Varje gång har latinamerikanerna, efter den första euforin, vänt kapitalistiska och marknadsekonomiska reformer ryggen. Dessa botemedel är uppenbarligen inte tillräckliga. Faktum är att de är så otillräckliga att de nästan är irrelevanta.

När dessa botemedel inte verkar, reagerar man i väst inte med att ifrågasätta hur adekvata de är, utan med att klandra folken i tredje världen för deras brist på entreprenörsanda och marknadsorientering. Om de nu inte har lyckats skapa välstånd trots alla utmärkta råd, beror det på att det är något fel på dem: de genomgick aldrig den protestantiska reformationen, eller så är de förlamade av det koloniala Europas förkrossande arv, eller så har de för låg IQ. Men teorin att det är kulturen som förklarar både framgången på så olikartade ställen som Japan, Schweiz och Kalifornien, och den relativa fattigdomen på lika olikartade ställen som Kina, Estland och Baja California, är inte bara inhuman: den håller inte. Skillnaden i välstånd mellan väst och resten av världen är alldeles för stor för att kunna förklaras bara med kultur. De flesta människor vill ha kapitalets frukter, i så hög grad att många, alltifrån Sanchez barn till Chrusjtjovs söner, flockas till nationerna i väst.

Städerna i tredje världen och i de före detta kommunistländerna vimlar av entreprenörer. Det är omöjligt att gå genom en marknad i Mellanöstern, att vandra upp till en latinamerikansk by eller att kliva in i en taxi i Moskva utan att det är någon som försöker göra affärer med en. Invånarna i de här länderna är begåvade och entusiastiska, och de har en förbluffande förmåga att krama vinning ur praktiskt taget ingenting. De förstår och kan använda modern teknologi. Annars skulle inte amerikanska företag kämpa för att stävja det otillåtna användandet av deras patent utomlands, och inte heller skulle den amerikanska regeringen göra så desperata ansträngningar för att hindra att modern vapenteknologi hamnar i länder i tredje världen. Marknader är en uråldrig och universell tradition: Jesus drev ut månglarna ur templet för två tusen år sedan, och mexikaner tog sina produkter till marknaden långt innan Columbus nådde Amerika.

Men om folk i länder på väg att övergå till kapitalismen inte är ömkliga tiggare, inte är hjälplöst insnärjda i föråldrade traditioner och inte är okritiska fångar i havererade kulturer, vad är det då som hindrar kapitalismen från att ordna fram samma välstånd till dem som den har ordnat fram i väst? Varför gör kapitalismen succé bara i väst, som vore den innesluten i en glaskupa?

I den här boken avser jag att visa att den huvudsakliga stötesten som hindrar resten av världen från att dra nytta av kapitalismen är oförmågan att producera kapital. Kapitalet är den kraft som förhöjer arbetskraftens produktivitet och som skapar nationernas välstånd. Det är det kapitalistiska systemets hjärteblod, grunden för framsteget, och det enda som världens fattiga länder inte tycks kunna producera på egen hand, oavsett hur ivrigt befolkningen ägnar sig åt alla de andra aktiviteter som utmärker en kapitalistisk ekonomi.

Med hjälp av fakta och siffror som mitt forskarteam och jag har samlat in, kvarter för kvarter och gård för gård i Asien, Afrika, Mellanöstern och Latinamerika, kommer jag också att visa att de flesta fattiga människor redan äger de tillgångar som de behöver för att utöva kapitalism med framgång. Också i de fattigaste av länder sparar de fattiga. Värdet av besparingarna bland de fattiga är i själva verket ofantligt: 40 gånger så stort som det u-landsbistånd som har tagits emot världen över sedan 1945. I till exempel Egypten är det välstånd som de fattiga har ackumulerat värt 55 gånger så mycket som summan av alla direkta utlandsinvesteringar i landet, inklusive Suezkanalen och Assuandammen.I Haiti, Latinamerikas fattigaste nation, är de fattigas totala tillgångar mer än 150 gånger större än alla de utlandsinvesteringar som har influtit sedan landet blev självständigt från Frankrike år 1804. Om USA skulle höja sin biståndsbudget till den nivå som FN rekommenderar - 0,7 procent av nationalinkomsten - skulle det ta mer än 150 år för det rikaste landet på jorden att till världens fattiga överföra resurser som motsvarar dem som de redan har.

Men de förfogar inte fullt ut över dessa resurser: hus är byggda på tomter till vilka äganderätten inte är tillfredsställande registrerad, näringar bedrivs under oklara former utan ett definierat ekonomiskt ansvar, industrier finns där finansiärer och investerare inte kan se dem. Eftersom äganderätten till dessa egendomar inte är dokumenterad på ett adekvat sätt, är det svårt att omvandla tillgångarna ifråga till kapital, att handla med dem utanför de snävt lokala kretsar där folk känner och litar på varandra, att använda dem som säkerhet för ett lån och att dela upp dem i andelar vilka andra kan investera i.

I väst däremot är varje liten jordlott, varje byggnad, varje stycke utrustning och varje varulager representerade i ett egendomsdokument vilket är det synliga tecknet på en enorm process i det fördolda som förbinder alla dessa tillgångar med resten av ekonomin. Tack vare denna representationsprocess kan tillgångar leva ett osynligt, parallellt liv vid sidan av sin materiella existens. De kan användas som säkerhet för en kredit. Den enskilt viktigaste källan till kapital för nystartade företag i USA är inteckningar i entreprenörens eget hus. Dessa tillgångar kan även utgöra en koppling till ägarens kredithistoria, en korrekt adress att användas för indrivning av skulder och skatter, en grund för att ordna tillförlitlig samhällsservice tillgänglig för alla, och en grund för att upprätta värdehandlingar (exempelvis reverser med inteckningssäkerhet) som sedan kan rediskonteras och säljas på sekundära marknader. Genom denna process injicerar väst liv i tillgångar och får dem att generera kapital.

Denna representativa process finns inte i tredje världen eller i de före detta kommunistländerna. Följden blir att de flesta av dessa länder är underkapitaliserade på samma sätt som ett bolag är underkapitaliserat när det utfärdar färre värdehandlingar av olika slag än vad som egentligen vore rimligt med tanke på dess intäkter och tillgångar. De fattigas företag liknar på många sätt ett bolag som inte kan utfärda aktier eller obligationer för att dra till sig finansiering och nya investeringar. Utan en sådan representation förblir deras tillgångar dött kapital.

De fattiga invånarna i dessa länder - den överväldigande majoriteten - har många saker, men de saknar en process för att representera sin egendom och skapa kapital. De har hus men inga lagfarter, grödor men ingen dokumentation, företag men inga bolagsstadgar. Avsaknaden av denna oundgängliga representation förklarar varför människor som har övertagit alla andra uppfinningar från väst, alltifrån gemet till kärnkraftsreaktorn, inte har lyckats producera tillräckligt med kapital för att få sin inhemska kapitalism att fungera.

Detta är kapitalets mysterium. För att lösa det krävs en insikt i hur västerlänningar lyckas utvinna kapital ur tillgångar genom att representera dem med olika dokument. En av de största utmaningarna för den mänskliga hjärnan är att begripa sig på och göra bruk av de saker vi vet existerar men som vi inte kan se. Allt som är verkligt och användbart går inte att röra vid eller se. Tiden, för att ta ett exempel, är verklig, men det går bara att hantera den effektivt när den representeras av en klocka eller en kalender. Människan har genom hela sin historia uppfunnit representativa system - alfabetet, notskriften, den dubbla bokföringen - för att med sin hjärna greppa om det som mänskliga händer aldrig kan vidröra. På samma sätt har de framstående utövarna av kapitalism, från skaparna av heltäckande lagfartssystem och aktiebolaget till Michael Milken, lyckades upptäcka och utvinna kapital där andra bara såg skräp, genom att tänka ut nya sätt att representera den osynliga potential som är inlåst i de tillgångar vi ackumulerar.

Just nu i detta ögonblick är vi omgivna av ukrainska, kinesiska och brasilianska tv-vågor som vi inte kan se. Därtill är vi omgivna av tillgångar som rymmer ett kapital som är osynligt. Precis som ukrainska tv-vågor är alldeles för svaga för att vi ska kunna uppfatta dem direkt, men kan avkodas med hjälp av en tv-mottagare för att bli sedda och hörda, kan även kapital utvinnas ur tillgångar och förädlas. Men bara i väst finns den omvandlingsprocess som är nödvändig för att man ska kunna förvandla det osynliga till det synliga. Det är denna skillnad som är förklaringen till att nationerna i väst kan skapa kapital medan man i tredje världen och de före detta kommunistländerna inte kan det.

Frånvaron av denna process i de fattiga regioner av världen där två tredjedelar av mänskligheten lever är inte resultatet av någon västerländsk, monopolistisk konspiration. Snarare är det så att västerlänningarna tar denna mekanism så fullständigt för given att de inte längre är medvetna om att den överhuvudtaget existerar. Trots att den är så enormt stor är det ingen som ser den, inte ens de amerikaner, européer eller japaner vilkas hela välstånd hänger på förmågan att använda sig av den. Det finns en implicit, juridisk infrastruktur dold djupt inne i deras regleringar av egendomsförhållanden, där själva ägandet bara är toppen av isberget. Resten av isberget är en intrikat process, skapad av människan, som kan förvandla tillgångar och arbete till kapital. Den här processen skapades inte efter några ritningar och finns inte beskriven i några tjusiga broschyrer. Dess ursprung är dunkelt och dess innebörd är begravd i de västerländska kapitalistnationernas ekonomiska undermedvetna.

Hur kunde då något så viktigt bara glömmas bort? Det är ju inte ovanligt att vi känner till hur man använder någonting utan att vi för den skull förstår varför det fungerar. Sjömän använde sig av magnetkompasser långt innan det fanns en tillfredsställande teori om magnetismen. Djuruppfödare hade funktionella kunskaper om genetik långt innan Gregor Mendel förklarade de genetiska principerna. Så när nu väst badar i ett överflöd av kapital, innebär det att folk verkligen förstår varifrån detta kapital ursprungligen kommer? Om de inte gör det finns det alltid en risk att man i väst kommer att skada källan till den egna styrkan. Kunskap om kapitalets källa skulle också förbereda folk i väst på att man måste skydda sig själv och resten av världen så snart det välstånd som råder för ögonblicket ger vika för den kris som är oundviklig. Då kommer den fråga som alltid anmäler sig i samband med internationella kriser åter att göra sig hörd: "Vems pengar ska användas för att lösa problemet?"

Än så länge har länderna i väst obekymrat nöjt sig med att ta sina kapitalproducerande system helt och hållet för givna och att låta deras historia förbli odokumenterad. Denna historia måste återupptäckas. Den här boken utgör ett försök att på nytt utforska kapitalets källa och att därigenom förklara hur man kan komma till rätta med de fattiga ländernas ekonomiska misslyckanden. Dessa misslyckanden har ingenting att göra med några defekter i det kulturella eller genetiska arvet. Skulle någon få för sig att anföra ett "kulturellt" släktskap mellan latinamerikaner och ryssar? Ändå har man i bägge dessa regioner, ända sedan de började bygga en kapitalism utan kapital, haft samma politiska, sociala och ekonomiska problem: skriande ojämlikhet, svart ekonomi, vittförgrenad maffia, politisk instabilitet, kapitalflykt, flagrant förakt för skrivna lagar. Dessa problem har inte sitt ursprung i den ortodoxa kyrkans kloster eller längs inkaindianernas stigar.

Men det är inte bara i före detta kommunistländer och i tredje världen som man har plågats av dessa problem. Detsamma kan sägas om USA år 1783, då president George Washington klagade över att "förbrytare . . . skummade av landets grädde och berikade sig på de mångas bekostnad". Dessa "förbrytare" var nybyggare och små, illegala entreprenörer som ockuperade mark som de inte ägde. Under de följande hundra åren kämpade dessa nybyggare för den lagliga äganderätten till sin mark, och malmletare stred om sina gruvlotter eftersom äganderättslagstiftningen skilde sig åt från stad till stad och från läger till läger. Genomdrivandet av äganderätten skapade ett sådant gungfly av sociala oroligheter och motsättningar över hela det unga USA att Högsta domstolens ordförande Joseph Story år 1820 undrade om jurister någonsin skulle kunna lösa frågan.

Låter ockupanter, banditer och flagrant förakt för lagen bekant på något sätt? Amerikaner och européer har förkunnat för de andra länderna; "Ni måste bli mer lika oss". Men faktum är att de är påfallande lika USA som det var för hundra år sedan, när det också var ett utvecklingsland. Politikerna i väst stod en gång inför samma dramatiska utmaningar som ledarna i utvecklings- och före detta kommunistländer möter idag. Men deras efterträdare har tappat kontakten med den tid då de pionjärer som öppnade den amerikanska västern var underkapitaliserade eftersom de sällan hade någon formell äganderätt till den mark de lade under plogen och de föremål de ägde, då Adam Smith gjorde inköp på svarta gatumarknader i England och tiggarpojkar plockade upp småmynt som skrattande turister kastade på Themsens leriga stränder, då Jean-Baptiste Colberts teknokrater lät avrätta 16 000 småentreprenörer vars enda brott var att tillverka och importera bomullstyg i strid med Frankrikes handelsregler.

Detta förflutna är många nationers nuläge. Nationerna i väst har så till den grad framgångsrikt integrerat sina fattiga i sina ekonomier att de har förlorat minnet av hur det gick till, hur kapital började skapas då för länge sedan då, som den amerikanske historikern Gordon Wood har skrivit, "något omvälvande inträffade i samhället och kulturen, vilket frigjorde vanliga människors förhoppningar och energier som aldrig tidigare i den amerikanska historien".1 Detta "något omvälvande" var att amerikaner och européer just stod i begrepp att införa en allmän, formell egendomslagstiftning och att uppfinna den omvandlingsprocess som dessa lagar medger och som gjorde det möjligt att skapa kapital. Det var i detta ögonblick som man i väst överskred tröskeln till det som skulle bli en framgångsrik kapitalism - när den upphörde att vara en privat klubb och blev en populärkultur, när George Washingtons fruktade "förbrytare" förvandlades till de älskade pionjärer som man idag vördar i den amerikanska kulturen.

Paradoxen är lika tydlig som den är oroväckande: kapitalet, den viktigaste komponenten i västs ekonomiska framsteg, är också den komponent som har ägnats allra minst uppmärksamhet. Denna försummelse har höljt den i ett mysterium - eller, rättare sagt, i en hel serie bestående av fem mysterier.

DEN BRISTANDE INFORMATIONENS MYSTERIUM

Välgörenhetsorganisationerna har så intensivt framhävt hur eländigt världens fattiga har det och hur hjälplösa de är, att ingen ordentligt har dokumenterat deras förmåga att ackumulera tillgångar. Under de gångna fem åren har jag och ett hundratal kollegor från sex olika länder stängt våra böcker och öppnat våra ögon - och begett oss ut på gatorna och landsbygden på fyra kontinenter för att räkna efter hur mycket man har sparat i samhällets fattigaste sektorer. Det handlar om enorma mängder. Men i de flesta fall handlar det om dött kapital.

KAPITALETS MYSTERIUM

Det här är det centrala mysteriet, och det utgör huvudnumret i den här boken. Kapitalet är ett ämne som har fascinerat tänkare under de senaste trehundra åren: Marx sade att man måste söka sig bortom fysiken för att nå fram till "hönan som lägger guldäggen", Adam Smith kände att man var tvungen att skapa "någon sorts landsväg genom luften" för att nå fram till samma höna. Men ingen har talat om för oss var denna höna gömmer sig någonstans. Vad är kapital, hur producerar man det och hur är det kopplat till pengar?

DET POLITISKA MEDVETANDETS MYSTERIUM

Om det nu finns så mycket dött kapital här i världen, och om det finns i händerna på så många fattiga människor, varför har inte regeringarna försökt att utvinna något av dessa potentiella rikedomar? Helt enkelt därför att de fakta man behövde har blivit tillgängliga först under de senaste fyrtio åren i samband med att miljarder människor världen över har flyttat från ett liv organiserat i liten skala till ett liv i stor skala. Denna migration till städerna har lett till en snabb arbetsdelning och givit upphov till en enorm industriell och kommersiell revolution i de fattiga länderna - en revolution som otroligt nog i stort sett har ignorerats.

LÄRDOMARNA SOM ALDRIG DROGS AV USA:s HISTORIA

Det som nu pågår i tredje världen och i de före detta kommunistländerna har inträffat förut i Europa och i Nordamerika. Olyckligtvis har vi varit så fixerade vid att så många nationer har misslyckats med att ställa om sig till kapitalismen att vi har glömt bort hur de framgångsrika nationerna gjorde. Under många år träffade jag teknokrater och politiker i högutvecklade nationer, från Alaska till Tokyo, men de hade inga svar. Det var ett mysterium. Till slut hittade jag svaret i deras historieböcker, och det mest slående exemplet i sammanhanget är USA:s historia.

DET JURIDISKA MISSLYCKANDETS MYSTERIUM: VARFÖr EGENDOMSLAGSTIFTNING INTE FUNGERAR NÅGON ANNANSTANS ÄN I VÄST

Ända sedan 1800-talet har olika länder kopierat lagarna i väst för att ge medborgarna ett institutionellt ramverk som kan producera välstånd. Än idag fortsätter de att kopiera den sortens lagar, och det är uppenbart att det inte fungerar. De flesta medborgare kan inte använda lagen för att omvandla sina besparingar till kapital. Varför det är på det sättet och vad som behövs för att få lagen att fungera förblir ett mysterium.

Lösningen på vart och ett av dessa mysterier kommer att vara ämnet för ett kapitel i den här boken.

Tiden är nu mogen för oss att lösa problemet att kapitalismen triumferar i väst medan den står och stampar på alla andra ställen. Eftersom alla tänkbara alternativ till kapitalismen nu har dunstat bort, är vi äntligen i ett läge då vi kan studera kapitalet noggrant och förutsättningslöst.

NOTES:

1 Gordon S. Wood, "Inventing American Capitalism," New York Review of Books, (9 June 1994) p. 49

Copyright © 2015 Hernando de Soto. All rights reserved

Atlantis 2004