KAPITALETS FEM MYSTERIER

Varför kapitalismen segrar i västerlandet och misslyckas på alla andra håll

Hernando de Soto

KAPITEL 1: KAPITALETS FEM MYSTERIER

Det centrala är att ta reda på varför den samhällssektor i det förflutna, vilken jag inte tvekar att kalla kapitalistisk, levde liksom innesluten i en glaskupa, avskuren från resten: Varför kunde den inte expandera och erövra hela samhället? … [Hur kom det sig att] en betydande del av kapitalbildningen bara var möjlig i vissa sektorer och inte i hela den tidens marknadsekonomi?

Fernand Braudel, The Wheels of Commerce

Kapitalismens största triumfögonblick innebär samtidigt en akut krissituation.

Berlinmurens fall markerade slutet på mer än ett sekel av politisk kamp mellan kapitalism och kommunism. Numera är kapitalismen det enda tänkbara sättet att rationellt organisera en modern ekonomi. Ingen ansvarstagande nation har något val i detta skede av historien. Med varierande grad av entusiasm har man därför i tredje världen och före detta kommunistländer balanserat sin budget, skurit ner sina subventioner, välkomnat investeringar från utlandet och slopat handelshinder.

Dessa ansträngningar har lönats med den bittraste besvikelse. Från Ryssland till Venezuela har de senaste fem åren varit en period av ekonomiskt lidande, fallande inkomster, oro och grämelse; en period av "svält, upplopp och plundring", för att använda den malaysiske premiärministern Mahathir Mohameds svidande formulering. "I en stor del av världen", skrev New York Times nyligen i en ledare, "har den marknadsplats som lovsjöngs i väst under segerruset efter det kalla kriget uppvisat en marknadens grymhet och en instabilitet som har skapat en misstänksamhet mot kapitalismen." Att kapitalismen bara har triumferat i väst skulle kunna leda till ekonomisk och politisk katastrof.

För amerikanerna, som kan njuta av både fred och välstånd, har det bara varit alltför lätt att bortse från turbulens på annat håll. Hur skulle kapitalismen kunna vara illa ute när Dow Jones index klättrar högre än sir Edmund Hillary? Amerikanerna betraktar andra nationer och ser framsteg, även om det går långsamt och ojämnt. Är det kanske inte så att man kan äta en Big Mac i Moskva, hyra en Blockbuster-video i Shanghai och koppla upp sig på internet i Caracas?